mhenriksson

Jag vill hoppa på en buss, ett tåg, vad som helst utan att ha en aning om vart det leder. Sitta och titta ut ur fönstret, se landskapen flyga förbi. Höra sorlet av andra människors röster runt om kring. Känna en varm hand ta din. För ett ögonblick har man glömt bort att ens älskade satt där bredvid. Man vänder blicken mot honom och ser honom djupt i ögonen. De ömsinta blickarna säger allt och man börjar le. Man kliver till slut av tåget och ser sig omkring. Var är man? Människor passerar oss med hög fart och vet precis vart de är på väg. Själv är man helt vilsen, allt är som ett äventyr. Man börjar sakta promenera i samma riktning som de andra människorna med handen hårt hållen om den andre. Trängsel och sorl, till slut kommer man fram till en lugn plats, människorna börjar skingra sig. Vad väntar oss nu?